ooOO KnasKalas OOoo

 

Det var ett tag sen jag skrev om hur jag mår nuförtiden.

Ganska ofta frågar folk om jag jobbar nu & hur mycket, och såklart hur jag mår, lika ofta har jag glömt att jag faktiskt varit eller kanske fortfarande är sjuk.
Jobbat har jag gjort sen förra sensommaren, sen gick jag upp från min sjukskrivning månadsvis till efter jul.
From årets början har jag jobbat 70%, men är föräldraledig resten, alltså inte sjukskriven.
Året som gått har varit, och är nog i viss mån fortfarande en rehabiliteringtid.
Ni har säkert hört att det tar lika lång tid att komma tillbaka, som det tagit innan man kraschade in i teglet. Eller som man idag säger, fick sin depression. För utbrändhet, gått i väggen finns inte ;)

I mitt fall, tror jag och de flesta av de läkare jag träffat genom denna tiden, att själva proppen drogs ut när jag åt de där sluta-rök-atabletterna Champix. Jag fick ju frågor innan jag började, men jag kände inte att det jag byggt på mig under senaste åren skulle kunna orsaka nån deprission i den bemärkelsen att det blev "fysiskt". Sen vet jag inte om den sköterska jag pratade själv nånsin tagit ett bloss, tror det kan vara bra att ha folk som rökt på den posten. Efter tre veckor med en konstig yrsel & förstätkt rädsla & tankar slutade jag med tabletterna.

Det som jag tänkt på ofta under året, och som jag fortfarande kan gräva ner mig i är när är jag frisk?
Blir man "frisk"? Kommer jag i framtiden kunna ta kriser, eller kommer dimman, yrseln och alla hemska aningar tillbaka?  (jag var helt övertygad om att blixten skulle slå in genom rutan & utplåna alla. Jag tog tex. av mig vigselringen & andra metallföremål under försommaren om det åskade..oavsett om jag va ute eller inne) 
Om det berodde på Champixen eller annat, har det liksom förstört nåt, eller är jag som innan där upp i kontaktledningarna?

Hade jag varit i en annan livssituation, och en snabbare läkarvård med mer tid för varje patient, hade jag förmodlingen provat längre att bli bättre utan medicin än vad jag gjorde. Men över en månad med småbarn i huset var nog. Sen tog det ytterliggare en månad innan känslorna blev bättre & dimman lättade.

Den längsta sommaren i hela mitt liv!!

Den medicin jag äter sen dess heter Efexor, varför just den har jag frågat mig massor gånger sista halvåret, den fungerar bra, men har en del trista biverkningar som såklart jag fått ;) och är, som en annan läkare jag träffade, en "rejäl hästkur" varför fick du den???"

Inte vet väl jag, jag gav förslag på andra men min läkare sa att detta va bästa pillret!
Ja Tack! Jag vill ha det bästa såklart!

Kan ju fråga sig varför man ger någon som aldrig varit depressiv innan en sån medicin?

Läser man på forum osv. om denna så är det något man normalt ger när man provat annat.
Effekten till trots - så undrar jag varför jag inte fick nåt annat först & ett bra stöd i sjukvården som var "Min" att kunna prata med. Om jag träffat han antihästkur-läkaren från början, eller om remissen till sjukgymnast och balansutredningen gått snabbare, hade jag fått så många svar på varför in kropp betedde sig som den gjorde att jag kanske själv kunnat hjälpa mig. Dit kom jag inte förräns till hösten förra året.

Nu ett-och-ett-halvt år senare, känner jag mig okej nog att prova ta ner min medicin, och se vilka konsekvenser detta har gett mig. Kanske inga, kanske får jag knapra på, eller hitta andra vägar att lura kroppen och dess underligheter. Min syn på tidigare viktigheter, har ändrats, men tycker ändå inte att jag hade så mycket bagage att det skulle rasa, därför tror jag Chamix triggade igång det som var då & varit.
I
Blir långt inlägg, men vet att vi är så otroligt alldeles för många som hamnat i detta. 

Själv var jag öppen direkt med vad som "Hänt" och har fått så mycket hjälp, tips och samtal av andra i samma sits. Jag har skrivit om det innan, men sånt här kan gärna upprepas!
Nu kanske jag kan hjälpa någon annan - detta är så otroligt vanligt, oavsett slutarökapiller eller vad man burit på.
Eller som ibland, den kemiska sammasättningen i knoppen blandar liksom fel,.
Vi har för mycket om oss, för höga krav på jobbet, hemma och tom på fritiden &  inga resurser på VC att få oss i balans utan att knapra piller, vi måste ofta ta reda på allt själva.
Får man chansen att direkt, första veckorna, att få bra samtal & förklaringar tror jag vi skulle spara många recept & tiden som följer efter det. Jag sökte själv alla kontakter jag kom åt, men det var urjobbigt att tvingas "göra allt själv". (läkarbesök, frågor, remisser som inte behövts, funderingar osv.)

 

Idag - jobbar ju men inte som innan. Jag aktar mig för press och skiter i att hänga upp mig på hemmagrejer.
(okej...inte helt, men inte som innan. Lite skit skadar inte, och jag har en underbar man & barnen en pappa)
Bättre att ta allt i sin takt än att köra på för fullt. Jobbet kan jag lägga åt sidan. Jag är viktigare.
Min familj och mina vänner betyder mest. Men jag vet att alla inte har den turen, därför kan det vara bra att det finns folk som jag som varit igenom det att läsa detta eller prata med.

Vi som har/haft lättare depressioner tas liksom inte på allvar, utan man petar i lite piller & låter oss sköta oss själva. Läkarvården jag fått är under all kritik, och det komiska är att man oftast inte behöver en läkare utan en som förklarar : vad hur varför - varför man är yr, har ont i huvudet, tänker konstigt osv. 

Allt syns inte utanpå, läser jag själv min facebook eller min blogg från förra sommaren/hösten, är det ingen enorm skillnad mot nu.
Men jag vet ju, min make, familj, vänner & han som kaklade badrummet förra sommaren vet ju hur en dag såg ut kunde se ut för mig. Men kaklaren kanske trodde att jag var en lat en, som bara satt där i min fåtölj med min filt & vägrade ge honom några bra ideer eller säga till när det blev fel. Fast han fick faktiskt kaffe.

Idag började jag min nertrapp, sen om ett tag, cirka 4-6 månader hoppas jag kopplingarna där uppe är reparerade och jag kan återgå till att slippa komma ihåg att knapra varje dag för att må bra dagen efter!
Kanske händer ingenting, kanske blir jag lite "sjuk" under tiden. Planen va att sluta i våras, men med sommarens alla grejer och en min årstid med ungar, trädgård & husvagn, ville jag ha en bra sommar utan att tänka. Vilket jag förutom vädret då fick..

Min läkare tyckte jag kunde halvera eller bara sluta, så där fick jag tjata & argumentera varför han skulle tredjedela min dos på recepten...Chansar inte!
Jag vet att ni som kan sånt här i jobb, egen erfarenhet, anhörig eller bara intresserad kommer finnas för att kunna hjälpa mig. Och det betyder så mycket!

(Sen är det inte hela världen om det inte går vara utan sen, då har kopplingarna blivit brända och jag får isåfall lära mig leva med det. Helt ok. Men vill ge mig en chans att inte vara kompis med piller)

Vill passa på att flagga för "psykiatriveckan" som kommer inom kort. Min fina Em har satt programmet & hade jag inte jobbat dagtid hade jag velat lyssna och lära, men får hålla mig till kanske någon dagtis & Gudrun.
Är ni intressade av vad Em rekommenderar att lyssna på skriv en kommentar så får hon facebooka er mer info!

http://www.lj.se/psykiatriveckan

 

Nehe..har massa grejer som spinner, men får ge mig för idag & krypa ner i bädden!