Medicin fri = Blixt och Dunder

Har ju haft lite udda facebooksuppdateringar denna veckan, så tänkte förklara saken.
Sen kan det va bra att ha i min lilla minnesbank, eller för någon likasinnad att läsa.

Som de flesta vet gick jag in i väggen sommaren 2011. Den 10 juni för att vara exakt.
Men det heter inte gå i väggen, utan utmattningssyndrom eller kort & gott en depression.
Min hade en medicinsk utlösande faktor, en tablett som heter Champix och som är ganska framgångsrik på att hjälpa folk att sluta röka.
Baksidan är, att du måste vara psykiskt hel när man tar denna.
Jag tyckte att jag var det,  jag tyckte inte min stress över min hund Baloo, eller Olles alla sjukdomar hela den vintern va nåt psykiskt hinder. Så det nämnde jag inte för den läkare som skrev ut Champix.
Nån vecka in i kuren började jag må konstigt, stressad, yr, sjösjuk, rädsla för saker som kunde hända barnen och andra konstigheter. Avbröt därför champixkuren på tredje veckan.
I samma veva fick ju Olle sin allergiska chock av hästar, och vi fick veta att han är väldigt allergisk mot även hund = svaret på att han va sjuk nästan varje vecka.
Efter det kom jag inte tillbaka till mitt vanliga jag, det blev värre och en dag i juni sa kroppen stopp.

I somras fanns det flera artiklar i media och läkartidningar om just Champix, och att biverkningen deprission var alltför vanlig, min depression är anmäld till läkemedelsverket som biverkning.

Jag fick antideprissiv medicin i början av juli, det skick jag va i då gjorde att jag tackade och tog emot, vad som helst för att komma ur det jag hamnat i.
Den medicin jag fick heter Venlafaxin, (efexor).
När jag fick hemska insättningsbiverkningar och vi var på akuten en kväll, sa denna läkare frågande varför jag fått just denna medicin.
Ja det vet väl inte jag, jag litar på att man får rätt - men både jag och maken anade att det va rätt starka grejer då läkaren kallade det hästkur med tanke på min ickemedicinska bakgrund. (jag har aldrig ätit nån annan medicin än värktabletter tidigare)
Men då det redan var insatt så var det bara att fortsätta.

Efter att piggnat till började jag ju med det berömda googlandet, och fick flera frågor från vänner som jobbar inom den biten av vården varför jag fått just denna medicin.
Den är väldigt bra, och ja, den har fungerat jättebra på mig, men troligen hade nåt annat också gjort det.
Eller bättre terapi, den kurator eller vad det kan varit jag gick hos, gick jag till för att snäll. Hon ritade lite krusiduller på en tavla, sen var det inget mer me det.
Undrar ofta om det är billigt för vården att skriva ut lite medicin att knapra på istället för att också reda ut varifrån det kom?

I april förra året hade jag mått helt bra i mer än tre månader, så började tänka på att sluta med medicinen.
Läste lite och fick en chock av att folk verkade må sämre av att sluta än att börja.
Det skulle och trappas ut och man skulle tänka på vilka doser man sänkte med osv.
Då jag inte ville gå miste om en sommar till la jag planerna på hyllan till efter sommaren.
Kontaktade då min läkare, som tyckte jag va lite märklig som ville ha nya recept på 1/4 doser.
Han tyckte det räckte att dra ner på halva nån vecka sen sluta. Kanske det, men tyvärr har denne läkare inte mitt förtroende, så jag stod på mig och började ta bort 1/4 i taget.
Under första dagarna efter varje nedgång, har jag haft lite yrsel, trötthet, och lite blixtrar i huvudet, men helt hanterbart och oftast bara när jag varit trött på eftermiddagarna. Enkelt att sova bort.

I lördags tog jag sista tabletten, i söndags mådde jag sådär, och i måndags kom allt över mig på en gång.
Kände på förmiddagen på jobbet att ögonen inte villa hänga med, jag vart yr och kände mig nästan full.
När jag tittade vindögt på min kollega var det bäst att åka hem.
Sen har det varit så, lite yrt, lite blixtrigt i huvudet, drömmer massor med skojigt ;), trött och ganska ofokuserad.
Men helt normalt. Bara att jag trodde det skulle gå över på en dag, men så smidigt är det visst inte.
Idag har jag varit på akupunktur, och när jag gick hem var det första dagen denna veckan jag kunde vrida huvudet utan att det sändes elstötar :o) Skönt!
Känner också redan glädjen i slippa vara orolig över att missat nån tablett. Att inte behöva fundera på det.
(mer än de vitaminer jag käkar, men det är ju en annan sak)
Alltså är jag inte sjuk  - utan frisk!
Bara att ta tag i detta och gå igenom de fysiska påfrestningar,
utan att känna oro inombords är så himla skönt! 
Kanske kan man säga att de där elstötarna man får, är signaler som skickas ut för varje nerv eller vad det kan va som kopplas på igen, typ att medicinen kopplade bort en del sladdar och nu ska de på igen. :o)

Så, nu vet ni det och kan skratta ihop med mig till mitt knasiga fysiska mående.
Förhoppningsvis bara några dagar till!

Vad framtiden utvisar, vet jag ju inte, människor som en gång varit där har oftra lättare att hamna där igen.
Samtidigt har jag fått många nya erfarenheter, och agerar på ett helt annat sätt i många situationer.
Jag tänker efter före på ett annat sätt än innan med huvudfrågan
 
Vill jag?

Att prata och vara öppen med det, har hjälpt mig mest av allt. Min familj och vänner som varit med mig i detta. En krasch för mig kanske va nödvändig, men vill självklart aldrig hamna där igen.


Väldigt ful bild, men här får jag akupunktur på vårdcentralen  idag.
Och när jag gick hem var det första gången på denna veckan som jag kunde vrida huvudet utan att elakingen därinne skickade elblixtrar ut i kroppen :o)


Och måste passa på att berömma de underbara sköterskorna uppe på VC, kan säga att de var de som fick mig upp över ytan när jag blev sjuk.
Så jag  blev jätteglad när jag ringde igår och direkt frågade hon om jag ville prova akupunktur, sen förklarade hon massor både igår och idag att detta är normal och övergående!
 
 
 
 
 

Vill du säga mig nåt?
Postat av: Helén

Hej där.
Har ju även jag känt av den där berömda väggen så att säga. Fördelen idag är ju iaf att jag känner till symtomen och bromsar mig själv innan det går så långt igen. Det är ju en lärdom som heter duga, och en viktig sådan. Men samtidigt så känns det som om man har lärt sig att ta vara på dagarna på ett annat sätt än man gjorde innan.

Ta hand om dig.

2013-02-21 @ 12:07:47
URL: http://www.livetfromnu.bloggplatsen.se
Postat av: Pappa

Heja Lindha, vad fint du beskriver allt och så positiv du är, kram.

2013-02-21 @ 13:28:00
Postat av: Anonym

Ja visst är det så Helen, en otrolig lärdom jag inte skulle vilja vara utan på nåt sätt, men ändå så trist att vi är så många som behövde gå igenom det för att förstå hur vi fungerar.
Sen vet jag och har fullkomlig respekt för att en del bli friska av att sköta det själva och inte alls vill att andra ska veta, jag är tvärtom men vet att jag hjälpt en del "i det tysta". Fast det har jag oftast fått veta efteråt då :o)

2013-02-21 @ 15:11:35

Härinne skriver man nåt braigt:

Vem är du?:
Kom ihåg mig?

Din mejl: (bara för mig)

Har du någon blogg?:

Skriv nåt trevligt::

Trackback
RSS 2.0