ooOO KnasKalas OOoo

Trots mitt yra huvud denna veckan har jag gått en runda var dag.
Ska inte påstå att det gått snabbt, men skönt och fixerar jag blicken på marken framför så går det bra :O)
Idag tog jag med kameran så fick lyfta blicken litegranna. Önskar jag kommit ut en halvtime tidigare, idag va klockan 7:45 och redan ljust!

 

 

Skämdes lite igår då en facebookvän klagade på oss flanörer som attackerar skidspåren..
Erkände att jo jag hade knatat runt där, men det är ju så förtvivlat svårt att inte låta bli att gå emellan spåren när det är 10-15 lössnö runtom. De liksom bara lockar på en...gå på mig...
Jag gick trean idag och där hade de fatiskt plogat en egen gångväg till oss med skor, iallfall halva biten. Det tackade mitt elaka knä för! Var ska man gå om man har detta att välja på?



Alla timmar & mil jag gått med hundarna, eller som ponnyryttare - nu erkänner jag tom ridit i spåren*, så undrar jag om skidåkare är mer kissenödiga än flanörer, hundmotionärer eller joggare?
Inte ofta jag sett fotspår ut på sidan med gul rand framför.. däremot är det lite avstickare lite överallt som avslöjar en kissenödig skidåkare...jo sådär kan jag klura i skogens tystnad..



Det där med ponnyrytteriet - jag och mina ponnyvänner red ju runt uppe i Lövhult och ibland hemåt Rågången via Muggebo. Då fanns bara en väg dit och det va elljusspåret.
Försökte neka när vaktis på motionsgården skällde på oss, men lite svårt att skylla på nån annan då Lycke, min foderponny var den enda skäcken på mils avstånd (indiantecknad för er som inte vet hur en skäck ser ut, som en brunvit fläckig kossa ungefär - inget man kan dölja) Men eljuspåret va ju drömmen att bygga hinder på och bara vettvilligt galoppera så fort man kunde få hästarna till :o)