ooOO KnasKalas OOoo

Trots mitt yra huvud denna veckan har jag gått en runda var dag.
Ska inte påstå att det gått snabbt, men skönt och fixerar jag blicken på marken framför så går det bra :O)
Idag tog jag med kameran så fick lyfta blicken litegranna. Önskar jag kommit ut en halvtime tidigare, idag va klockan 7:45 och redan ljust!

 

 

Skämdes lite igår då en facebookvän klagade på oss flanörer som attackerar skidspåren..
Erkände att jo jag hade knatat runt där, men det är ju så förtvivlat svårt att inte låta bli att gå emellan spåren när det är 10-15 lössnö runtom. De liksom bara lockar på en...gå på mig...
Jag gick trean idag och där hade de fatiskt plogat en egen gångväg till oss med skor, iallfall halva biten. Det tackade mitt elaka knä för! Var ska man gå om man har detta att välja på?



Alla timmar & mil jag gått med hundarna, eller som ponnyryttare - nu erkänner jag tom ridit i spåren*, så undrar jag om skidåkare är mer kissenödiga än flanörer, hundmotionärer eller joggare?
Inte ofta jag sett fotspår ut på sidan med gul rand framför.. däremot är det lite avstickare lite överallt som avslöjar en kissenödig skidåkare...jo sådär kan jag klura i skogens tystnad..



Det där med ponnyrytteriet - jag och mina ponnyvänner red ju runt uppe i Lövhult och ibland hemåt Rågången via Muggebo. Då fanns bara en väg dit och det va elljusspåret.
Försökte neka när vaktis på motionsgården skällde på oss, men lite svårt att skylla på nån annan då Lycke, min foderponny var den enda skäcken på mils avstånd (indiantecknad för er som inte vet hur en skäck ser ut, som en brunvit fläckig kossa ungefär - inget man kan dölja) Men eljuspåret va ju drömmen att bygga hinder på och bara vettvilligt galoppera så fort man kunde få hästarna till :o)

Sådär...nu har jag bloggat för flera dagar framåt ju hehe..

Pippi frå snart sällskap m krokusar och pärlhyancint

 

 

 

Nu efter medicinborttagningen hoppas jag mina fettceller ger sig iväg, jag har gått upp massor sen jag började med medicin, och enligt flera jag pratat med så är jag absolut inte ensam, utan mer regel än undantag att det trillat på.
Fler än jag som ligger på 15-20kg som varit helt omöjliga att gå ner på de sätt som normalt funkar.
Jag har ändå utan speciella åtgärder gått ner 28 resp 32 kilo efter barnen på 3-6 månader innan.

Med hjälp av bla Herbalife har jag iallafall lyckats stoppa min uppgång, och nu kanske det släpper så jag också kan komma i min vanliga storlek till sommaren?!
Jag bryr mig inte så mycket om kilona, mer att jag kommer tillbaka och trivs och kan använda stl 40 igen!
En 38:a är väl drömmen, men va sjutton, jag är faktiskt 35 år!!

 

Dagens lunch:

 

Har ju haft lite udda facebooksuppdateringar denna veckan, så tänkte förklara saken.
Sen kan det va bra att ha i min lilla minnesbank, eller för någon likasinnad att läsa.

Som de flesta vet gick jag in i väggen sommaren 2011. Den 10 juni för att vara exakt.
Men det heter inte gå i väggen, utan utmattningssyndrom eller kort & gott en depression.
Min hade en medicinsk utlösande faktor, en tablett som heter Champix och som är ganska framgångsrik på att hjälpa folk att sluta röka.
Baksidan är, att du måste vara psykiskt hel när man tar denna.
Jag tyckte att jag var det,  jag tyckte inte min stress över min hund Baloo, eller Olles alla sjukdomar hela den vintern va nåt psykiskt hinder. Så det nämnde jag inte för den läkare som skrev ut Champix.
Nån vecka in i kuren började jag må konstigt, stressad, yr, sjösjuk, rädsla för saker som kunde hända barnen och andra konstigheter. Avbröt därför champixkuren på tredje veckan.
I samma veva fick ju Olle sin allergiska chock av hästar, och vi fick veta att han är väldigt allergisk mot även hund = svaret på att han va sjuk nästan varje vecka.
Efter det kom jag inte tillbaka till mitt vanliga jag, det blev värre och en dag i juni sa kroppen stopp.

I somras fanns det flera artiklar i media och läkartidningar om just Champix, och att biverkningen deprission var alltför vanlig, min depression är anmäld till läkemedelsverket som biverkning.

Jag fick antideprissiv medicin i början av juli, det skick jag va i då gjorde att jag tackade och tog emot, vad som helst för att komma ur det jag hamnat i.
Den medicin jag fick heter Venlafaxin, (efexor).
När jag fick hemska insättningsbiverkningar och vi var på akuten en kväll, sa denna läkare frågande varför jag fått just denna medicin.
Ja det vet väl inte jag, jag litar på att man får rätt - men både jag och maken anade att det va rätt starka grejer då läkaren kallade det hästkur med tanke på min ickemedicinska bakgrund. (jag har aldrig ätit nån annan medicin än värktabletter tidigare)
Men då det redan var insatt så var det bara att fortsätta.

Efter att piggnat till började jag ju med det berömda googlandet, och fick flera frågor från vänner som jobbar inom den biten av vården varför jag fått just denna medicin.
Den är väldigt bra, och ja, den har fungerat jättebra på mig, men troligen hade nåt annat också gjort det.
Eller bättre terapi, den kurator eller vad det kan varit jag gick hos, gick jag till för att snäll. Hon ritade lite krusiduller på en tavla, sen var det inget mer me det.
Undrar ofta om det är billigt för vården att skriva ut lite medicin att knapra på istället för att också reda ut varifrån det kom?

I april förra året hade jag mått helt bra i mer än tre månader, så började tänka på att sluta med medicinen.
Läste lite och fick en chock av att folk verkade må sämre av att sluta än att börja.
Det skulle och trappas ut och man skulle tänka på vilka doser man sänkte med osv.
Då jag inte ville gå miste om en sommar till la jag planerna på hyllan till efter sommaren.
Kontaktade då min läkare, som tyckte jag va lite märklig som ville ha nya recept på 1/4 doser.
Han tyckte det räckte att dra ner på halva nån vecka sen sluta. Kanske det, men tyvärr har denne läkare inte mitt förtroende, så jag stod på mig och började ta bort 1/4 i taget.
Under första dagarna efter varje nedgång, har jag haft lite yrsel, trötthet, och lite blixtrar i huvudet, men helt hanterbart och oftast bara när jag varit trött på eftermiddagarna. Enkelt att sova bort.

I lördags tog jag sista tabletten, i söndags mådde jag sådär, och i måndags kom allt över mig på en gång.
Kände på förmiddagen på jobbet att ögonen inte villa hänga med, jag vart yr och kände mig nästan full.
När jag tittade vindögt på min kollega var det bäst att åka hem.
Sen har det varit så, lite yrt, lite blixtrigt i huvudet, drömmer massor med skojigt ;), trött och ganska ofokuserad.
Men helt normalt. Bara att jag trodde det skulle gå över på en dag, men så smidigt är det visst inte.
Idag har jag varit på akupunktur, och när jag gick hem var det första dagen denna veckan jag kunde vrida huvudet utan att det sändes elstötar :o) Skönt!
Känner också redan glädjen i slippa vara orolig över att missat nån tablett. Att inte behöva fundera på det.
(mer än de vitaminer jag käkar, men det är ju en annan sak)
Alltså är jag inte sjuk  - utan frisk!
Bara att ta tag i detta och gå igenom de fysiska påfrestningar,
utan att känna oro inombords är så himla skönt! 
Kanske kan man säga att de där elstötarna man får, är signaler som skickas ut för varje nerv eller vad det kan va som kopplas på igen, typ att medicinen kopplade bort en del sladdar och nu ska de på igen. :o)

Så, nu vet ni det och kan skratta ihop med mig till mitt knasiga fysiska mående.
Förhoppningsvis bara några dagar till!

Vad framtiden utvisar, vet jag ju inte, människor som en gång varit där har oftra lättare att hamna där igen.
Samtidigt har jag fått många nya erfarenheter, och agerar på ett helt annat sätt i många situationer.
Jag tänker efter före på ett annat sätt än innan med huvudfrågan

Vill jag?

Att prata och vara öppen med det, har hjälpt mig mest av allt. Min familj och vänner som varit med mig i detta. En krasch för mig kanske va nödvändig, men vill självklart aldrig hamna där igen.


Väldigt ful bild, men här får jag akupunktur på vårdcentralen  idag.
Och när jag gick hem var det första gången på denna veckan som jag kunde vrida huvudet utan att elakingen därinne skickade elblixtrar ut i kroppen :o)


Och måste passa på att berömma de underbara sköterskorna uppe på VC, kan säga att de var de som fick mig upp över ytan när jag blev sjuk.
Så jag  blev jätteglad när jag ringde igår och direkt frågade hon om jag ville prova akupunktur, sen förklarade hon massor både igår och idag att detta är normal och övergående!

 

 

 

 

 

Finns ju inbjudningar man inte kan låta bli att åka på...
Eller vad som sägs om detta sms...

 

"kom på lördag och ha MelloMys med oss!" // Stina & Maja

Så började Essie hosta som nån slags elefant i morse.
Ja, jag vet inte, man säger ju att krupp låter som en hund, och det gör det oftast, men då Essie nu egentligen borde växt ifrån krupp, har lätet gått över till en elefant som är krubb-bitare..Eller nåt.

Då maken smet till Göteborg så va det bara att ringa friskislinjen, (som borde heta sjuklinjen, för man ringer ju dit och anmäler sjukdomar..jobbet) och skolan, logga in på Fk och iallfall le åt att slippa det där vabbintyget - det bästa som hänt i alliansens regering. Att de tog bort nåt dumt de införde.

Ikväll bara gick det inte få Essie att sova, till slut smög jag ner. Svältande började plocka fram keso & surdegsmackan...
Mamma...Mamma...vart är du?

Gah...upp igen och efter ett evig krånglade satte hon  sig upp..
Mamma, jag tappade visst en tand.
Aha..kanske den som spökade då.
Nu sussar hon gott, och jag har fått äta min älskade macka & min skål med keso.
Nu får det inte glömmas at den där tandfeen ska lägga en tia i ett vattenglas...
Har förmåga att glömma sånt, och jisses vad jobbigt det brukar bli då!

 

 

Älskar Keso. Men bara Arlas. Älskar detta bröd, ska egentligen undvika bröd, men dör så gott det är!!
Köpt på Willys, kostar massor, men det är det värt! Konstaterade idag att denna limpan var bra mycket mindre än den förra, men kostade ändå 38kr,,,

 

Kör in en ny favvomaträtt också när vi ändå är igång...

 

 

 

Rotsaksgratängen vart helt fantastiskt god! Potatisen till hade vi mest för jag tänkte ha den bland rotsakerna men hoppade över det.
I grätängen är det kålrot, morot, rödlök och blomkål. Allt skivat väldigt tunnt i en skivarmojäng vi har.
Sen lagt i form om vartannat med getost, salt, peppar lite olivolja och grädde.
Den sjänk ihop mer än potatisgratäng, så nästa gång får det bli mer av rotgrönsakerna :o)

 

Nu börjar äntligen Game Of Thrones!
Gonat!!

 

Idag har jag haft en stolt tjeja.
Första gången på ridskola.
Jisses vad ögonen vart runda och vad hon säg in vartenda ord som sas.

Hon fick en stor häst som heter Spartax. Han va Stallbästis :o)
Essie fixade själv att svänga några snett igenom, tycker hon vart riktigt duktigt på att titta framåt vart hon skulle och få honom att svänga. 
Sen märks det u ganska väl att hästarna är vana, för ligger man bakom en annan gör nästa exakt likadant.
Smidigt :o)

 

Ridskolan i Nässjö hade ganska många ponnys av varierande storlek, tycker jag är bra när det är ganska små barn som rider. Snälla verkade också :o)

 

Jo men det är ju skoj att blogga...
Rent egoistiskt sätt så måste jag ju skärpa mig då jag använder bloggen som tillbakablick...
Sista två åren har ju mest gått på rutin och måste...fy så trist.
Bättring tack!

Matinlägg va ett måste tidigare, och mat är ju kul, gott och intressant.
Så dagens fredagsmöjs...

Polkarödbetor...randiga....lite roliga men saknar faktiskt den riktiga rödbetssmaken. Dessa ex var dessutom ovanligt vita när jag skalat dem. Annars om man inte vill ha så mycket röbetasmak är de perfekta. Som en halv rödbeta och en halv....hm potat?

Röbetor, blomkål & morot skivades i mellantjocka skivor, ner i en plåt m olivolja och blanda ihop med getost och lite agravesirap. (eller honung om man har det)

 

Köttet va nötytterfile, jag missade att den va försaltad/inlagd, så med makens annars underbara marinad blev det lite för salt. (det är också därför köttet är så rött, alltså inte så bloody...även om jag gillar det.)

 

Och så en tredjedel pyntgrönt. Persija, strimlad morot, paprika lite olivolja och havsalt.
Saltet hade jag hoppat om jag visste hur salt köttet va.

En bi grej om saltat kött:
Förr i tiden, alltså verkligen förr i tiden på munkarnas tid. Då åt man nästan bara saltat kött & fisk.
Till det va munkarna och nunnorna (?) tilldelade 5 liter!!!! Ja 5 LITER öl. Och då talar vi ingen lättöl utan en alkohalt på 6-9%.

Maken och jag konstaterade snabbt i Vadstena när vi var där,  att det är ju inte konstigt att munkar/nunnor/präster och annat folk fick många uppenbarelser på den tiden....de måste ju gått i en evig dimma.

 

 

Det är la fredags Ljys att gå runt & dona lite medans maten står i ugnen...
Ungarna laddar för fredagstv! Lite Spotify och matlagning i köket.
Ett okejstädat hem....iallfall när det är mörkt..

Influensa börjar släppa, eller så är det all alvedon som gör sitt.

 

Men aj va svårt det är att få fina ljusbilder..

En ganska kort och lättlyssnad bok om förintelsen.
Jag blir alltid lika förfärad och ledsen när jag läser dessa böcker, sitter som ett frågetecken och undrar hur kunde det ske?!
Ett helt Sverige - utrotat - och Sverige bidrog också till dessa hemskheter, trots att vi va neutrala.
Hur kan man vara neutral när man säljer vapen till krigande länder? Det kan jag aldrig förstå.
Det finns bara en religon - kärleken
Det finns bara en värld - eller ingen värld alls

 

Den sista - så är det ju bara! Inte alls så svårt.

 

 

 

 

Med förintelsen i bagaget

av Sioma Zubicky (recension från adlibris.com)

"Om precis två månader skulle jag fylla 19 år? Jag var befriad, fanns till, men fanns ändå inte? Kände ingen glädje, inte ens lättnad? Det kändes som om mina tårar för länge sedan torkat ut? Från den stunden blev Auschwitz min skugga och har förblivit det sedan dess."

Sioma Zubicky lämnade Paris på transport 59 till Auschwitz tillsammans med 991 andra judar. Vid ankomsten två dagar senare fick han se två tredjedelar av dem föras direkt till "särbehandling". Både hans mamma och lillebror hörde till dem. Sioma kom in i lägret och blev nr 146021. När han i maj 1945 befriades, var han en av endast 13 överlevande från transport 59. Han är idag en av förintelsens sista ögonvittnen.

I "Med förintelsen i bagaget" berättar Sioma om sin märkliga uppväxt på cirkusen och om livet som xylofonspelande underbarn i Paris. Men han redogör också för nazitiden och åren i Auschwitz - och om det som hände efteråt. Under 20 års tid har Sioma rest runt i skolor, från Ystad till Haparanda, och föreläst om främlingsfientlighet och mobbing. Han menar att det är ungdomarna som avgör hur morgondagen kommer att se ut. Cirka 1 miljon elever har nu hört hans budskap från denna mörka period av historien.

"Lugnt, sakligt, allvarligt och utan överord skildrar han transporten till Auschwitz, den sista glimten av mor och lillebror, den ohyggliga tiden i Auschwitz."

 

En ganska kort och lättlyssnad bok om förintelsen.
Jag blir alltid lika förfärad och ledsen när jag läser dessa böcker, sitter som ett frågetecken och undrar hur kunde det ske?!
Ett helt Sverige - utrotat!

 

Sanningen kan inte ha dialog med lögnen - om de som stödjer nazimen och förnekar det som hänt.


Det finns bara en ras - människan

Det finns bara en religon - kärleken
Det finns bara en värld - eller ingen värld alls